Smålands Ryttare härstammade från en Ryttarfana av år 1543. Denna ryttarfana fick sedermera namnet Smålands Ryttare år 1629. I samband med Karl XI:s Indelningsverk blev även detta regemente indelat år 1691. Åren 1801-1830 hette det Smålands Dragonregemente. Därefter blev namnet Småland Husarregemente. Detta namn behöll regementet tills det drogs in enligt beslutet av 1925. I Hovmantorps odelade socken fanns tre rusthåll under Smålands Husarregemente. Rusthåll - de gårdar, som tillsammans fick ordna med ryttare, häst, torp m.m. till hembygdens försvar. De tre rusthållen var Linnehult, sista åren med nr. 66. Feteboda nr. 67. Gydingsmåla nr. 68. Furuby, här fanns Kårestad nr. 88. Västorp nr. 89. Vidare fanns, troligen från indelningsverkets äldre tid Helgaryd och Tveta Gårdsby, Furuby. Linnehults rusthåll, som det kanske skall handla mest om, omfattade Linnehults Norregård, Ormeshaga: Fiskargårdarna, Ryagårdarna, Näsgård och Lillagården. Ryttartorpet, allmänt kallat Ryttartorpet ligger på den stora udden, som nästan delar Rottnen.

Till långt fram i tiden utgjordes sista vägstycket ut till torpet av en ridväg. En sagesman berättade att i forna dagar fick rusthållarna låna en av Lessebo Järnbruks malmflottar. Man gjorde så, att man fick lasta jordbruksredskapen och så forsla dessa ut till torpet sjöledes. Dragarna fick man leda fram på den smala ridvägen ut till torpet.

Rusthållarna hade skyldighet att utföra vår- och höstarbetena på husartorpet. De små åkrarna hade under årens lopp delvis fått namn av rusthållets gårdar: Norregårds- Fiskargårds- och Lillegårdsåkern, Kullåkern låg på Näsgårdens och Ryagårdens lotter.

Rusthållets tjänsteinnehavare från indelningsverkets införande år 1691 till dess upphörande har nuvarande professorn Alf Önnerfors skildrat.

Förste ryttaren för rusthållet var Johan Olsson. Härefter är det en lucka i General-mönsterrullan ända fram till 1710. ( Det var inte den enda luckan, som Karl XII lämnade efter sig). År 1711 omnämndes Nils Mobäck. Så omnämnes år 1724 Jonas Hessman. Denne Hessmans son var i tjänst år 1740 och framöver. År 1758 hette ryttaren Mikael Rylander. Peter Marche blev anställd år 1803. Efterträdaren Peter Björn från Allgutsboda, som var i tjänst från 1813, var den siste av rusthållets husarer, som deltog i Sveriges krig. Peter Björn efterträddes år 1846 av sonen Jonas, som i sin tur efterträddes år 1878 av sonen Julius. Då trädde tredje generationen Björn till. Årtalen om de tre generationerna Björn har hämtats ur Generalmönsterrullan. Julius Björn tjänade för rusthållet till indelningsverkets upphörande genom Riksdagsbeslut av år 1901. Efter 1814-års krig kom den långa fredsperioden. Husaren på Linnehults rusthåll fick som den övriga indelta personalen ägna sig mera åt fredliga värv mellan de årliga regementsmötena.

Så kan man fråga sig om inte t.ex. den indelte husaren hade en bättre social status än dagsverkstorparna. Husaren hade sina årliga regementsmöten på omkring 30 dagar om året. Vidare hade han kyrkparader, hästmönstring. persedelsyn m.m. Dagsverkstorparna hade stora pålagor. En jämförelse kan vara intressant. Tar vi torpet Bomerås, så hade år 1814 torparen en hel del stora förpliktelser till jordägaren årligen:

• 4 riksd. rgs.
• 142 dagsverken
• 10,5 skålpund spånad
• ½ skäppa björkaska /denna skulle användas som lut vid bykning/
• 120 st. lövkärvar
• 1 kanna smultron
• 1 skäppa lingon
• 1 skäppa enbär

dessutom hade torparen en hel del skyldigheter t.ex. snöröjning m.m. Går vi tillbaka till våra husarer så fick de arbeta med de arbetstillfällen som stod till buds.

Peter Björn tog under en rad av år upp sjömalm ur Rottnen. Detta för Lessebo järnbruks räkning. Vidare kolade han. Så minns man väl Raskens skogsarbete. Enligt Peter Björns kontrabok med järnbruket var ersättningen för år 1834-år malmupptagning och kolning 165 rd. och 32 sk. Under detta år hade Björn levererat 349 tunnor och 3 säckar malm till bruket, han hade vidare lämnat 34 läster kol till samma bruk. Upptagningen och ilandföringen av malmen gick 18 sk. tunnan. Kolningen gav en riksdaler rgs. och 35 sk. per läst. (En tunna fast mått = 146,6 liter Sam. O Janssons Måttordbok.)

En läst = 20 hl Uppslagsboken Data.

Har jag läst kontraboken rätt så hade han medhjälpare.

Björn hade även en annan syssla en kortare tid. Han var orgeltrampare i kyrkan. För detta arbete erhöll Björn åtta skilling rd. rgs. pr gudstjänst. Nämnas kan att den person, som efterträdde Björn som orgeltrampare, drev upp ersättningen till tolv skilling pr. gång. Fisket drog också sitt strå till stacken när det gällde mathållningen i husartorpet.

Rusthållaren blev någon slags styrelse för aktiviteten inom det hela. Det gällde husaren, torpet , hästen, en del av utrustningen m.m. Detta kan vi läsa om i rusthållets efterlämnade handlingar. En hel del av dessa handlingar fanns i fröken Ebba Hörbergs barndomshem Fiskargården när detta hem upplöstes. Tack vare dessa handlingar, som hon tillvaratog och överlämnade till hembygdsföreningens arkiv, kan vi nu få en hel del detaljer från rusthållets sista år.

Här följer en del utdrag m.m. ur rusthållets handlingar. År 1854 beslutade rusthållet att när ny fodervärd tog emot husarhästen skulle den ”målas” (mätas). Då skulle husaren vara med. Samma sak gällde sedan vi bytena framöver. Höll inte då hästen måttet så var det värst för den avlämnande fodervärden.

Husarens utrustning fick även rusthållet vara med att underhålla och under vissa tider även betala. År 1885 var det syn på persedlarna. Här följer några utdrag ur ”Defekteringsrullan”: Linnerocken, senare tiders grötrock, som rekryterna senare under många år fått göra bekantskap med kostade kr. 4:40. Däremot kostade lägermössa och handskar endast kr. 5:60. Det dyraste plagget var en slags täcke för hästen, kallat ”valltrapp”. Detta kostade kr. 20:-. De påsynta utgifterna kostade rusthållet för det året kr. 90:10. -Ja detta var blott detaljer.

Rusthållet hade även vissa inkomster av torpet. År 1884 och en del andra år tog man in betesdjur på torpets betesmarker. Fyra getter kostade kr. 6:- för sommarbetet- Ett par oxar kostade kr. 25:- för samma tid. Vissa år sålde även rusthållet någon skog.

När det gällde försäkringarna så visar försäkringssiffrorna intressanta värderingar för denna tid. Brandstoden för torpets byggnader uppgick år 1886 till kr. 0.55. Hästförsäkringen uppgick samma år till kr. 2.24. Fram emot sekelskiftet var avgiften för hästförsäkringen öven tio gånger så hög. Någon gång var husarhästen utlånad till ridande polisen i Karlskrona. När rusthållet år 1899 skulle köpa en ny husarhäst betingade denna en summa på kr. 700. Vissa år gav rusthållet någon penningeöverskott. Detta fördelades mellan rusthållarna enligt gårdarnas storlek. Räknade man över det hela så hade rusthållarna det betungande nog. Rusthållarna hade årligen högre kostnader än rotehållarna vid infanteriet. År 1855 var rusthållarnas utgifter enligt vissa medeltal 180 rdr. och 43 sk. banco. Soldatrotarnas årliga utgifter var enligt samma beräkningsgrunder 79 rdr 46 sk. banco. (A. Liedberg, Sockenbeskrivning över Hovmantorp 1855).

En viss hjälp hade rusthållen genom den s.k. Augementsräntan. Vad var nu detta för något? Denna ränta var skatten på de gårdar, som avsatts till stöd för rusthållen, detta i samband med indelningsverkets införande. År 1882 uppgick denna ränta till kr. 71,65. År 1891 hade den stigit till kr. 145,45. Pensionen, som den indelta personalen fick, kallades gratial. Följaktligen kallades innehavarna av denna pension för gratialister. Gratialet utbetalades från Vadstena krigsmanshusfond. Detta skulle gälla för återstoden av livet. Summan av gratialet per person och år utgick från 8, 12, 24, 36 till högst 50 daler. De högre av nämnda beloppen var kringgärdade av vissa kvalificerande bestämmelser. De äldsta förordningarna om detta kom till år 1696.

(Statistiska sammandrag över indelningsveket 1855)

I slutet av 1870-talet fanns det två gratialister på rusthållet: Petter Björn och sonen Jonas. Tredje generationen Julius blev husar för rusthållet år 1878. Från början av 1800-talet fram till 1811 var det en von Liewen, som ägde Säteriet. Han inledde en process om äganderätten till udden där husartorpet låg. Liewen hävdade att marken tillhörde Säteriet. Rusthållet och bönderna i Ormeshaga hävdade motsatsen. Processen slutade egendomligt nog med att Säteriets ägare förlorade målet. Rättegångshandlingarna fanns i Ormeshaga byalags arkiv år 1935. Detta år skrev två forskare från Lund, jag citerar: ”Omkring 1800 ville Herrgården i Hofmantorp gå in med rågången på Ormeshaga ägor. Då hotades baronen på Herrgården av bönderna med rödjeknivar. I den åtföljande processen vann bönderna.” I protokollen över förrättningarna, vilka förvarades i åldermanskistan, har ”högvälborne” såsom titel på baronen konsekvent överstrukits: Numera är dessa handlingar försvunna.

Efter riksdagsbeslutet år 1901 och senare började avvecklingen av indelningsverket.

Det är något signifikativt med Linnehult rusthålls väg till historien. Den siste husarhästen, som inte behövt falla för fiendekula, fick anträda färden till husarhästarnas sälla betesmarker på grund av sjukdom, medelst en kula från slaktmask. Rusthållets siste husar, Julius Björn, fick under många år njuta sitt otium på sitt Lilla Näs intill Rottnen. Detta alltmedan det över tvåhundraåriga indelningsverkets minnen vandrade över till historien. -Minnen, museer och Krigsarkivet. Ryttarnäset såldes till virkeshandlaren Johannes Pettersson i Hovmantorp år 1904.

Så några kommentarer
Ryttarnäset är en naturskön plats. I naturvårdsplanen för länet av år 1972 betecknas området på följande sätt: Vackert område, skydd för landskapsbilden rekommenderas.

Bilagor: Nu hoppas jag att det ej avslöjas några militära hemligheter. Smålands husarer hade år 1844 ett manskapsbestånd på 500 man indelta ryttare. Övningsplatsen var Ränneslätt intill Eksjö.Vid samma tid hade Kronobergs regemente 1.100 indelta soldater. Övningsplats var Kronobergs hed.

Vi ska avrunda krönikan om Linnehults rusthåll med Generalmönsterrullans kärva och ordknappa bild av en indelt husar på 1840-talet.

Slutord.

Jag har inte hittat något material om den indelta personalens tysta och nästan bortglömda stödjare och deras öden - soldathustrurna.För dem fanns ingen plats i Generalmönsterrullan. De har under århundraden fyllt sitt rätt hårda, hjältemodiga och tysta värv ute på de ofta magra torpen. Vi kan dock hos Vilhelm Moberg få en skönlitterär bild av soldathustrun Raskens Ida. Bilden är klassisk.

Efter TV-serien om Rasken kunde vi bl.a. i en ortstidning läsa en dikt om Ida. Jag återger ett utdrag ur densamma: