Elof Lindahl

En tid efter det att Elof Lindahl kommit hem från Amerika beslöt de makthavande i Hovman­torp att försöka få in honom för vård på något lämpligt ställe eftersom hans uppträdande var lite ovanligt jämfört med andra människor. Det skulle så ske och två män i socknen blev utsedda, som tillsammans med fjärdings­mannen i Hovmantorp en dag skulle utföra uppdraget. Elof Lindahl skulle förpassas till ett vårdhem i Växjö. Han var emellertid inte hemma då de denna dag kom på besök till hans boplats, men han hade synts till nere i samhället och de beslöt därför att tala med honom där. De mötte honom på gatan mitt framför stationsområdet. De uträttade sitt ärende för honom och Lindahl, som ju var mycket försynt, ansåg i sin tur att "det ville han inte att de skulle besvära sig med". De tre skulle då försöka ta Lindahl med våld, men se det gick inte alls det. Han tog var och en av dem i tur och ordning och lyfte dem över den då i vägkanten befintliga ganska höga hagtornshäcken till Villa Vibo. dock utan att skada dem på något vis. Och sedan gick han hem. Det blev aldrig mera tal om att Elof Lindahl skulle till något vårdhem i Växjö.

Elof Lindahl var en mycket tekniskt kunnig man. Han lagade klockor och lödde och grejade efter den tidens möjligheter. Hans stora intresse var dock maskiner av alla slag. Som betalning för utfört arbete brukade han begära två öre eller högst fem öre dvs. det var detsamma som ingen ersättning för arbetet. Men sådan var hans taxa. Han var mycket hjälpsam ja intill det onaturliga. vilket tråkigt nog utnyttjades av vissa människor.

Hans största säregenhet var att han samlade på skrot. Han kunde helt enkelt inte gå förbi någonting som hade kasserats utan att ta det med sig hem. Hans kommentar till detta kunde vara om inte annat ansågs: "att det kunde vara bra emot åska". Därför fanns det massor av skrot på hans boplats från bilchassier till paraplyer och nattkärl ja, av allt möjligt som kan tän­kas i detta sammanhang.

Området som Elof Lindahl hade inköpt för sin boplats, ansåg han så småningom borde inhägnas på något vis. Han vidtalade därför säljaren av området och som ägde marken intill att få tillstånd att bryta stubbar till inhägnad för sitt "Upärk". De som fanns på egen mark bröts ju också givetvis. Han fick detta löfte och en fin hägnad av furustubbar uppfördes på ett bra stycke av gränsen. Till grindar band han trädrötter, som han flätade ihop på ett finurligt och fint sätt. Han var så försynt så att om han var tvungen att gå längs en stig på vilken fanns myror, så kunde han inte gå på själva stigen, utan gick då vid sidan av denna.

Någon gång under 1930-talets sista år var jag och min broder Arvid ute en eftermiddag i augusti månad för att jaga skogsfågel, som just blivit lovlig för jakt. I trakten omkring Bönefly dåva­rande odlingsmosse fanns det då alltid gott om skogsfågel. Det var en vacker dag med strålande sol och vi kom båda gående på en gångstig, som gick rakt fram till den kulle där Elof Lindahl hade sitt hus och sina kojor. Ja, jag säger kojor i flertal, för det var ju så att när han hade gjort sej en riskoja, fyllde han denna med massor av skrot m.m. Han blev då tvungen att bygga sej en ny koja för att ha någonstans att bo. Därför fanns det på platsen många riskojor mer eller mindre bra att vistas i.

Den stig, vi kom gående på, ledde fram till en av Lindahls gärdsgårdsgrindar. Plötsligt stannar Arvid, som går framför mej och tar mej i rocken med orden: "Titta där!" Och vad får vi se? Jo, framför oss, lutad mot ena grindstolpen, sitter Elof Lindahl spritt språngande naken och solbadar. Att vi kunde överraska vår vän så här berodde på att vi ännu inte på eftermiddagen fått möjlighet att lossa något skott, som skulle stört friden i omgiv­ningen. Nu var ju detta inte något märkvärdigt. Varför skulle han inte göra så här? Men det märk­liga var att se hur han efter att ha upptäckt oss, springer på alla fyra, som en snabb hund utefter sin gärdesgård för att längre ner, som vilket djur som helst, hoppa över gärdesgården i ett enda fyrfotasprång - så sant, en riktig vildmarkens son. Trevligt att se. Vi lugnade oss en stund för att sedan gå fram och hälsa på Lindahl, som om ingenting hade hänt. Han var då som vanligt. Han kände oss båda väl. Vi brukade också ofta jaga i trakten där omkring.

Min fader, skogsförvaltaren vid AB Lessebo sko­gar, ägde en tid en motorcykel att använda för vid sin tjänsteutövning. Det hände då att han såväl som jag senare då jag efterträdde honom i tjäns­ten måste fara vida omkring i orterna. Han hade då affärer på gång i en trakt som heter Flishult i södra delen av länet. Elof Lindahl, som hade sin släkt i Södra Sandsjö där i närheten, fick då ofta åka med min pappa dit ner för att hälsa på släk­ten. Han fick då sitta i sidovagnen till motorcykeln, vilket för honom var en stor upplevelse.

Vid en sådan resa bar det sig inte bättre en gång, än att det blev ett litet fel på motorcykeln, som min far lätt kunde avhjälpa. Detta föranledde Elof Lindahl att fråga: "Om inte den här motorcykeln ofta går sönder. Jag skulle då kunna hjälpa till att laga den, om jag det fick" tyckte han. "Jo," sa min fader, "det kanske inte kunde vara omöjligt" och lovade att säga till den gången det skulle passa. Och passade gjorde det en kort tid därefter. Det var inga större fel, som skulle åtgärdas på cykeln, men min fader ansåg det lämpligt för Lindahl att denna gång få försöka vara reparatör. Pappa åkte ner med motorcykeln till Elof Lindahl och talade om vad som skulle göras. Elof blev glad. Han var helt införstådd med saken och meddelade att cykeln skulle vara färdig att hämta påföljande dags eftermiddag. Pappa infann sej dagen efter som avtalat var just som Elof var i färd med att skruva fast de sista skru­varna på cykeln. Detta gjorde han bara med sin hands nypor. Min pappa ansåg detta med visst fog att vara lite för nonchalant eftersom Lindahl strax därefter yttrade: "Nu är det bara att sätta sej upp förvaltarn och köra". "Ånej, så enkelt är det inte. Skruvarna måste skruvas fast ordentligt annars är det för riskfyllt". "Jo," svarade Lindahl lite försynt; "jag tror det är bra så". Men min fader var inte nöjd därmed. Han tog därför fram en större skiftnyckel, som han hade i sidovagnens redskapslåda för att "dra till" skruvarna, som han sa. Men den som blev snopen vid denna åtgärd, det var min pappa. Han kunde inte med en stor skiftnyckel rubba dessa skruvar nämnvärt, som Lindahl hade satt fast med bara sina handnypor. Min pappa åter­vände hem mycket förvånad med en undran, vilken egentligen Elof Lindahl var. Kostnaden för reparationen, ja, det var som vanligt 2 öre. Det gick också att lämna honom en del "in natura" och det blev nog så denna gång, om jag inte minns fel.

På Högaströmssågen vid Rottneå i Hovmantorp hade ett vattenhjul till kraftföringen gått sönder. Detta blev reparerat och detta med sin axeln skulle sättas tillbaka på sin plats. En tung sak att utföra, det förstod de fyra, fem mannar som var i färd med detta. Just då kom Elof Lindahl gående förbi. Han hade ju kort tid varit en av jobbarna här på fabriken och var på väg hem. "Hör Du Elof, hugg i här ett tag. Vi skall sätta axeln på sin plats”, var det någon av arbetarna som sa. Och Elof han stannar upp, ser sej omkring. Tittar på det stora hjulet med dess axel och säger: "Ja. jag kanske kan ta i för en två öre om det bara hjälper". Han sade alltid så. Han kryper under axeln. Väntade inte på kamraterna utan lyfter hjulet på plats alldeles själv. Som förut omtalats besatte han ovanliga kroppskrafter. Kam­raterna bleknade. Lindahl går därifrån med ett brutet nyckelben, visade det sig senare. En prestation, som länge dryftades från man till man.

Nere vid den s.k. Torgplatsen i östra stationsviken av sjön Rottnen i Hovmantorp, hade bolaget eller AB Lessebo skogar tidigare en såg, som hade förstörts genom brand. Kvar efter denna såg fanns vissa byggnader och skjul, som naturligtvis inte där kunde var till någon nytta längre och skulle därför avvecklas vid första lämpliga tillfälle. Elof Lindahl, hade ännu en gång byggt ut sig själv uppe i skogen på tomten vid Bönefly. Han hade samlat så mycket grejer av allehanda slag i den sista rishyddan, så att till slut fick han inte plats själv. Han hade vid ett möte klagat för min Pappa hur illa han hade det och det var ju vinter med ganska mycket snö. "Goda råd var dyra" brukar det ju heta. Min Pappa ansåg nog också att en rishydda i denna kalla och snörika vinter, inte kunde vara någon lämplig bostad att vistas i. Det var då som min far fick denna idé. Vid den gamla sågen vid Torgplatsen fanns ju den bygg­nad kvar som förr användes som kontor vid sågen då den var "igång". Kunde kanske Lindahl möjligen ha använd­ning för denna? Detta kontor var precis en kopia av "Selbo" eller numera Åsenhill här på min tomt i Tollstorp, som också tidigare stått på sågtomten vid Rottneå och där då tjänst­gjort som kontor för denna såg. Skillnaden på dem båda var endast att ingångsdörren på framsidan satt på f.d. Selbo vid framsidas högra del, men på den vid Torgplatsen fanns ingångsdörren vid framsidans vänstra del. Lindahl tillfrågades och han blev oändligt glad. Men hur skulle han någon gång kunna betala denna byggnad och hur skulle det gå till att få upp stugan till hans "hemviste". Svaret han fick det var att "det skulle nog min far ordna". Bara han ville hjälpa till lite själv. Och den som skulle köra upp stugan till "Upärk" det var jag med hjälp av min gode vän i skaklarna "hingsten Leif" hemma i Tollstorp. Det var så min far hade tänkt sig det hela.

Det var en klar vinterdag, med ganska mycket snö, som jag fick order av min pappa att göra detta jobb. Lindahl skulle finnas på plats där nere vid stugan på Torgplatsen. Jag skulle bara taga med mej nödvändiga verktyg, såsom såg, yxa, spett med skyffel och rep bl.a. Och jag åkte i väg på de s.k. värmlandskälkarna på vilka fanns en stabil vedhäck, som jag nog ansåg kunde vara bra att ha. Mycket riktigt. Elof Lindahl var på plats när jag kom. Vi började med att plocka bort alla föns­ter och dörren. Sen skulle själva stugan tas ner. Jag fick då samtidigt en idé att kanske det skulle gå bra att på en gång frakta en hel ej sönderdelad vägg. Sagt och gjort. Vi lastar på ena väggen som den är och befinns. Jag stöttar den med annat virke från byggnaden. Med detta lass åker jag i väg förbi Hovmantorps Bilverkstad och mot "Upärk" vid Bönefly. Att nå ända fram till Lindahls boställe med lass, det visste jag var omöjligt, men för att nå med lasset så nära bo­platsen som möjligt, körde jag av vägen och över ett litet fly, upp i en cirka 10-årig ungskog. Där fanns det en liten öppning att sätta av lasset på. Efter avlastning återvänder jag mot Torg­platsen för att hämta ett nytt lass.

På återvägen, strax innan jag passerat Hovman­torps Bilverkstad, möter jag Elof Lindahl. På min fråga varför han kommer häråt nu får jag till svar att han tänkte hjälpa mej att lasta av lasset, vilket ju redan är gjort. Jag ser på honom att det inte är riktigt som det skall vara ställt med honom, varför jag frågar om det hänt honom något. Han medger att han då trots min varning att vara försiktig mot ras, hade fortsatt ensam med rivningen när jag lämnade honom. Taket ramlat in över honom. "Han hade lite ont i sidan" sa han. "Men det går snart om". Jag bad honom gå hem och ta det lugnt för jag klarar nog det här själv. Och så skildes vi åt. Jag för att hämta ett nytt lass vid Torg­platsen och han går upp till "Upärk".

Tillbaka vid Torgplatsen fortsätter jag att riva ner resten av stugan samt lasta på så mycket jag kan "åt gången" på kälkarna. Jag delar väggarna i mindre delar och åker sedan med lasset åter upp till "Upärk". Jag kör till samma plats som jag las­tade av det förra lasset och där jag ställde hela väggen odelad mot ett träd. Men döm om min förvåning, när jag konstaterade att väggen var borta. Den var givetvis oerhört tung och min första tanke var att det kanske varit någon människa, som stulit väggen. Naturligtvis måste de då haft ett hästfordon till hjälp och möjligheten fanns ju att använda väggen till ved, som det då var ont om. Jag såg snart att detta var omöjligt. Däremot kunde jag till min stora förvåning konstatera att Lindahl själv, tydligen med väggen på ryggen, burit och släpat denna upp till själva boplatsen. All snö på de 10-åriga tallbus­karna var borta utefter hela vägen cirka 200 meter upp till boplatsen. Detta gör han trots sin skada.

Lindahl fanns själv inte uppe på den plats där han tänkte placera denna stuga. Jag hade ju heller inte mött honom på vägen hit. Nej, han hade tydligen tagit en annan väg ner till Torgplatsen eller var fanns han? Jodå, där vid den delvis rivna stugan fanns han och hade gått vägen över Rottneå dit denna gång. Jag såg att han hade plågor. Jag bad honom att gå hem, men det ville han inte. Jag fortsatte med flyttningen och allt gick bra. Frakten kostade enligt Lindahls taxa 2 öre och bolaget tror jag höjde priset för stugan till 5 öre enligt samma taxa. Allt ordnade sej bra, men värre blev det med Lindahl själv. Om jag inte minns fel, så fick Fat­tigvårdsstyrelsen upplysning om Lindahls skada och därmed blev han sänd till Växjö Lasarett. Det visade sig att han brutit tre revben. Han fick sedan vila upp sig på Hovmantorps Ålderdomshem tills han blev bra.

Men en sak kvarstår. Hurudan var denne man, som med tre brutna revben på sin rygg kunde bära en hel vägg i storleken cirka 3,5 m x 2,5 m i kvadrat, isoleringsfodrad, som den då var, en vägsträcka av cirka 200 meter, samtidigt rivande av snön på alla ungtallarna, som fanns på den obanade vägen upp till den blivande upp­ställningsplatsen för stugan. Ja, det kan man sannerligen fråga sig?

Man kunde också ofta se spår av bara fötter i snön uppe vid hans stuga. Var fästet möjligen bättre i snön utan bottinerna, som var hårt slitna? Snällare och vänligare människa fanns inte. Jag kommer aldrig att glömma denne man och mina möten i skogen med honom. Mycket, mycket mera finns att säga om Elof Lindahl, som positiv person.

Elof Lindahl gick ur tiden år 1953 och ett kors finns på Hovmantorps kyrkogård.