Beskrivning
Bostället Skogsdal under Linnehult 2:5 finner man genom att från Hovmantorps station åka vägen söderut mot Linneryd och efter 9 km når vi i Linnehults by vägskälet mot Lessebo. Vi fortsätter Linnerydvägen ytterligare 400 m och befinner oss då mitt för bostället Skogsdal på vägens västra sida.

Namnet Skogsdal har förekommit på bostället endast sedan omkring år 1910-12. Tidigare under 1800-talet var Skogslund rätta namnet. Vi tror att namnbytet blev aktuellt den gång då en del brukningsjord tillfördes bostället. Skogslund var tydligen då enbart namnet på bostaden på platsen. Kanske var det så att de då där inneboende ej var så beroende av brukningsjord. Skogslund blev troligen uppbyggt någon gång omkring år 1870. Vi ser att den som först tar bostället i besittning enligt HFL dessförinnan är dräng på Södregården åren 1861-65. Han blir enligt HFL 1876-80 inhyst på Skogslund och har då som synes nedan beteckningen skoarbetare. 

Vi förflyttar oss så till 1895-1901 års HFL och ser då att samma familj fortfarande bor på Skogslund. Styvdottern Vilhelmina Carolina har dock lämnat hemmet av någon anledning. Dottern Hulda Elisabeth som hon nu noteras heta har fått en son (oäkta), Karl Otto Fabian f. 1896-09-07 och d. 1896-10-10. 

Bostället Skogslund har då blivit Skogsdal. Ägare och i dag boende på Skogsdal är Boje och Ingrid Karlsson. Ladugården på stället har borttagits och på dess ställe har tillkommit modernare garagebyggnader.

Som synes ovan fanns på Skogsdal tidigare boende en skomakare vars namn var Fabian Johansson Lind eller enbart Fabian Lind, som han alltid kallades. Denne man var en ganska unik person och fel vore väl att inte här nämna något om hans sällsynta egenskaper.

Denne Fabian Lind var nämligen en ovanlig löparbegåvning om man får tro alla de historier som så ofta förr i tiden gick i bygden kring Hovmantorp. Fabian Lind kanske kunde varit en man för vårt deltagande i Olympiska Spelen om han funnits i dag. Vår gode Fabian Lind hade alltid en dragkärra med sig på sina färder och ofta kom han  springande med kärran efter sig. Ett av hans största nöje skulle varit att springa förbi och ifrån någon som färdades med häst och vagn. För springa kunde han och uthållig var han. Det fanns det många bevis på.

Fabian Lind hade också en annan egenskap. Han var som det ofta sades om honom: ”En riktig Spjuver”. Kunde han göra någon människa något förtret eller göra dem förlägna på något vis, så gjorde han det gärna och hade stort nöje därav. Följande lite säregna historia kanske kan tas som ett bevis på detta.

Det var Sigfridsmässomarknad på Växjö Stortorg. Månaden var Februari och som vanligt var det kallt så här års. Mycket folk och mycket knallar hade sökt sig till marknaden denna dag. Fabian Lind från Linnehult i Hovmantorp och som till yrket egentligen var skomakare hade också infunnit sig på marknaden. Han behövde såväl lite läder som lite annat smått och gott för sitt fortsatta arbete vid skomakarebordet därhemma i Linnehult. Och på marknaden gick det lätt att få tag på lämpligt material. Fabian var inte heller den ende personen på marknaden, som var ifrån Hovmantorpstrakten i dag. Nej, han hade på vägen in till stan med sin kärra passerat en del hästskjutsar med bönder som han kände. En del hade kanske tyngre lass med sig in till stan också.

Tiden gick och fram på dagen blev Fabian färdig med sina inköp. Det var emellertid något, som han retade sig på och ”spjuvern” i Fabian vaknade. Där gick nämligen en myndig och lite stöddig poliskonstapel omkring där bland stånden och anmärkte på både det ena och det andra. Bl.a. fick Fabian lite påtalat för att hans kärra stod i vägen. Och nu till hemfärden passade det med lite skoj. Han skulle ju ändå därifrån lite kvickt.

Fabian Lind gick fram till konstapeln, hövligt och fint och frågade: ”Säj, konstapeln får jag skena lite”? ”Va säjer Du gubbe. Vill Du skena,” svarade konstapeln. ”Ja, lite grand om jag får,” svarade Fabian. Skena Du bäst tusan Du vill gubbe lilla, så jag slipper se Dej och Din kärra” fick Fabian till svar. ”Jaha, då så, med nådigt tillstånd,” sa Fabian och tog tag i sin kärra. Och ”sken” blev det. Rätt in i bl.a. framför stånden uppställda lerkärl och porslinssaker till försäljning gick Fabians ”sken-färd”. Det blev ett förskräckligt liv. Fabian försvann hastigt och lustigt i ”sken” mot Hovmantorp. Och på den tiden, då inte motoriserade fordon fanns att tillgå för att förfölja den bortflyende med, blev detta ett hopplöst fall för polisen, Vem var denna man? Ingen visste något , givetvis.

En annan gång hände det sig att Fabian Linds äkta hälft väntade ”smått” där ute i Skogslund i Linnehult. Det var i oktober månad år 1870. Fabian Lind hade en tid innan vid besök i Hovmantorp varskott den då tjänstgörande barnmorskan i församlingen vad som skulle hända. Han hade fått besked att han i god tid skulle hämta henne med skjuts. Hon menade givetvis att han skulle låna häst och vagn för detta ändamål.

En tid därefter infinner sig Fabian Lind hos barnmorskan och meddelar att nu är tiden inne och nu måste vi kvickt iväg.  ”Jaha, det skall bli mesamma dä,” svarade vår barnamoder, ”jag är strax färdig.” Och färdig blir hon snabbt och bra och följer med Fabian ut med sin väska i handen. Utkommen utbrister hon lite bestört: ”Var är skjutsen”. Här svarar Fabian och pekar på sin dragkärra. Men huruvida hon vågade sitta upp i kärran förmäler inte historien . Vi tvivlar.

Ja, sådan var han den gode Fabian Lind, Många är historierna om denne man, som går till eftervärlden, såsom lite originell, men som ändå kanske lättare kunde gjort sig ett löparnamn 50-75 år senare än den tid han fick leva uti och som här ovan lite grand relaterats.

Karta och boende